Skip to content

#Pensionärsalliansen Magnus med basen berättar som idag arbetar hårt mot droger!

Politiker Magnus med basen berättar som idag arbetar hårt mot droger!


/Från förorten till rockstjärna med världen som arbetsfält
-Jag minns att det sniffades lim ur gula plastflaskor där jag bodde. Det var på 70-talet och jag bodde i Västra Frölunda i Göteborg. Det låg plastpåsar med lim i de få skogsplättar som fanns i höghusdjungeln. Cannabis, bensin, amfetamin, Lsd, allt fanns i omlopp. Det var en tuff miljö.
Vi fick ingen info i skolan om droger vad jag minns. Men det fanns fungerande fritidsgårdar när jag var ung, med personal som spelade stor roll. I skolan fanns resurser för de som behövde; blev man utvisad ur klassrummen för att man störde de andra kunde man inte driva vind för våg utan togs omhand av en extralärare.


Tyvärr var det lätt att få tillgång till tomma källarlokaler och liknande som var helt befriade från vuxna. Det blev någon form av tillhåll där det sniffades och boffades.
En del skolkompisar har det gått riktigt dåligt för. Både de som bodde i själva Frölunda och de som kom från finare områden runtomkring.
Jag hade turen att få en uppväxt med en mamma som var intresserad av att vara förälder fullt ut. Fast hon var ensamstående var jag aldrig en börda för henne. Hon såg till att jag hade fritidsintressen. Hon var ett bra stöd och öppnade dörrar. Musiken kom in i mitt liv tidigt Det gjorde att jag inte hade tid att hänga i lokaler med kompisar som drogade. Mamma arbetade som arkitekt och konstnär. Tack vare hennes engagemang fick jag något annat att relatera verkligheten till.
Eleverna i skolan från finare områden hade pengar o resurser men jag tror det var en snedvriden bild att de var mer välmående. En del av dem dog också av droger. Det var inte det att de hade dåliga föräldrar men föräldrarna hade inte tid. Barnen fick fritt spelrum.
Jag hoppade av gymnasiet nästan direkt. Som 17-åring fick jag mitt första arbete som proffsmusiker. Jag turnerade med Kung Sune. Jag var seriös och höll inte på med droger. Och älskade att spela bas.
Efter turnerandet med Kung Sune fick jag blodad tand. Både på att spela och på att tjäna egna pengar. Jag började inte skolan igen utan stack först ut på en jordenruntresa med en kompis. Jag var 18 år och bestämde mig under resan för att satsa på ”Äventyret musik”.

Jag var så sugen på att komma ut i världen och spela hårdrock. Men plötsligt var det inte så lätt längre. Hade jag vetat hur långt det skulle ta till jag kunde leva på musiken vet jag inte om jag hade orkat. Fast en av de största gåvor jag är född med är att jag har framtidstro och glädje. Under den långa perioden mellan18-34 år spelade jag på Kanarieöarna och med olika band i USA där jag bodde några år. Jag spelade med fyra olika band i Frankrike. Hemma i Sverige varvade jag spelandet med att vara taxichaffis.

Det riktiga breaket kom med Hammerfall. Jag kom med i bandet alldeles innan de kom ut med sin första skiva -97. Efter en månad var vi ute i världen. Jag tror vi fick en sådan skjuts för att vi låg rätt i tiden; 80-talmetal med mycket melodi. Genren hade dött ut på 80-talet och det fanns en längtan efter den typen av hårdrock. Jag var ute i tio år med bandet. Drömmen blev sann. Vi fick priser och fina utmärkesler. Det bara rullade på.


Musikvärlden är en värld med mycket droger. Jag märkte att det var mer liberalt utomlands. Men jag vill inte dra alla över en kant.
Min inneboende känsla att vara seriös hör även ihop med rädslan av vad knarket gör med kropp och själ. Jag är inte nykterist men skulle aldrig spela med alkohol i kroppen. Jag vill uppleva och ”vara där”. Musik ger ingen baksmälla, brukar jag tänka.
Jag har sett mycket efter att ha spelat i 60 länder. 10 gånger om i vissa länder. Det har gett perspektiv. Jag har gjort tre välgörenhetsturnéer i Sydamerika. I Brasilien fick publiken betala med bröd i stället för med pengar. En gång fick de betala med två kg mat. Sedan levererade en välgörenhetsorganisation maten i favelorna. När jag följde med dem och mötte och mötte människor i sin yttersta fattigdom slog det mig att det lika gärna kunde varit jag. Du kan vara intelligent, du kan vara hur bra som helst med råka födas på fel ställe.
Jag tycker om att vara en världsmedborgare och jag tycker att det är viktigt att använda det instrument jag kan för att bidra. Samtidigt som jag har roligt förstås. Lena Brorsson Alminger som varit med i landslaget för maraton-löpning frågade mig om jag ville vara med på denna välgörenhets galan för att spela till förmån för elefanter. Vet du att det skjuts en elefant i kvarten i Afrika? Bara för att vi människor har dåligt omdöme. Jag är förresten med i ett miljöprojekt i Bangladesh också.
Det är roligt att vara ute på skolor och tala med ungdomar: om droger, om trygghet i sig själv om att välja det konstruktiva och dissa det destruktiva.
Engång när jag var i en högstadieklass så satt två killar med fötterna på bänken, prillan inne och kepsarna på. Jag tänkte att det är inte min roll utan skolans att visa på hur man beter sig utan pratade på som vanligt. Jag berättade om mitt liv med musiken ute i världen om ansvar och om vikten att göra bra val. Jag kanske ser tuff ut med långt hår och skinnkläder men jag har inget behov av att spela tuff utan visar mig som jag är; ganska mjuk, ärlig och snäll. Efteråt kom killarna fram och frågade om dom fick ge mig en kram. Då hade jag nog nått fram tänkte jag.
Ungdomar är inte av en annan ras. De är som vi vuxna fast mer omogna och naiva. Det är vårt ansvar att slussa in dem i ett samhälle som fungerar.

Min egen mamma inspirerade mig mycket, hon var inte emot utan stöttade mig och serverade möjligheter. Hon lärde mig göra bra val.
Jag tror att om vuxna tar sitt ansvar, inte styr men vägleder ungdomar, så vi kan fortsätta ha ett bra samhälle. Det gör sig inte själv. Jag tror att samhället börjar luta åt fel håll om människor inte orkar engagera sig. Förresten så gör jag ett ”studiebesök” i politiken i Kungälv där jag bor: Pensionärsalliansen heter vi. Jag är ju inte pensionär och är ganska pojkig, men det är intressant.


Ett pojkstreck jag gjorde nyligen var att spontanspela ombord på ett flygplan 10.000 meter upp i luften. Jag tog fram basen och började spela i kabinen. Kanske var jag den första som spelat på så hög höjd.
Onödiga saker jag gjort i livet är att jag har slösat alldeles för mycket pengar på dyra bilar. Med facit i hand hade det räckt med en bil. Nu har jag en Bentleybil 1980, T2saloon och en vanlig bil. Ska du gifta dig kan jag köra dig till bröllopet i den. Rockn roll!